Första 20 minutrarna skrittade jag runt, red olika ridvägar, ställde och böjde, flyttade några steg för skänkel mm medans jag vande Vincent vid att hörnen inte äter upp honom. Det händer inget när gruset skvätter upp på sargen och kvistarna i träet är inga potentiella mördare.

8 gödslingar = spänd häst.

Han började så smått stressa av och kändes riktigt mjuk och uppmärksam, sökte sig smått framåt, neråt och kändes avslappnad när vi får sällskap av ytterligare en häst i ridhuset.

Och där rann det över hos Vincent och han kunde inta ta in mer för dagen.

Vi stod ett tag och tittade på nya hästen och sedan började jag försöka få honom att skritta på nedre volten, men nehej det gick inte att vända rumpan till den andra inte. Han snurrade runt,backade, kastade med huvudet och steppade hej vilt och sedan reser han sig 2 ggr.

Envis som jag är tvingar jag honom runt volten 1 varv innan jag bryter och tar ut honom.

Konstigt nog kände jag mig inte livrädd, lite skakig men inte så jag blivit tidigare då han sätter igång. På nåt vis kändes det ändå som jag hade situationen någorlunda under kontroll och var nöjd med känslan jag hade innan den andra hästen dök upp.

Vi promenerade hem till stallet där jag sadlade av och så får jag för mig att rida honom barbacka tillbaka till hagen ...

Så det gör jag, tänjer gränserna lite och travar en bit barbacka när jag ändå är igång och trotsar mina rädslor ...