För lite mer än 5 år sedan föddes vår katt Prisse.
Hans mamma födde sina kattungar för tidigt av någon anledning.
Den ena var dödfödd, en dog efter några timmar och den tredje tog vi bort dagen efter då det var uppenbart att den inte skulle klara sig.
Den låg med hela kroppen i en bakåtböjd vinkel och klarade inte av att dia.
Det var det, trodde vi.
2 veckor efter att hon fött dessa 3 födde hon Prisse i klädkammaren på husses tröjor.
Ni må tro att vi bara stod och gapade allihop när vi såg att det hade funnits en unge till där i magen som legat kvar och nu föddes fullt frisk och normal.
Vi behöll honom förståss och han döptes till Surprise, Prisse till vardags.
Han växte upp till en stor tjusig hankatt och vi har fått ha honom hos oss fram tills idag.
På väg ut med hästarna till hagen hittade jag imorse Prisse påkörd liggandes i diket brevid vägen.
Tack för dessa år Prisse och Vila i frid !
Jag är säker på att det finns massor av riktigt kallt, friskt vatten där uppe precis som du vill ha det och var så noga med ...
Helena
15 oktober 2010 11:30
Nej åh vad sorgligt :(
Va fin han var!!! Helt otroligt ang. födseln, trodde inte det var möjligt att de kunde föda och behålla en kvar inne.... otroligt!
va himla sorgligt som sagt :(
Stina
15 oktober 2010 11:46
Trodde inte jag heller att de kunde förrens jag såg det med egna ögon.
Han var speciell för oss, det är tomt nu =(
Viveca
15 oktober 2010 13:26
Sorgligt att han skulle behöva dö så. Det blir allt tomt efter de små liven. Har du kvar kattungarna? Kanske ska du behålla någon av dem?
Många kramar till er!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Stina
15 oktober 2010 22:02
Tack Viveca.
Jag har 2 av kattungarna kvar, få se om vi beslutar oss för att behålla en.
Carin
15 oktober 2010 14:53
Alltid tragiskt när en kär vän försvinner... Minnena har vi däremot kvar och man ska hålla fast vid alla dessa ljusa minnen. Han var vacker, din kise! Min sista missa fick somna in i min famn när dottern blev allergisk och jag lovade mig själv att aldrig skaffa innekatt igen. Min Maja tar hand om din Prisse och de sitter på varsin molntuss och tittar ner på oss, äter leverpastej och spinner i solen hela dagarna :-)
http://ekbladet.bloggplatsen.se
Stina
15 oktober 2010 22:01
Sorgen byter skepnad vartefter, jag vet, och man kan börja glädjas åt den tid man haft.
Just nu är det ren sorg och nära till tårarna =(
Stina
15 oktober 2010 22:00
Tack Kicki
Stina
15 oktober 2010 22:00
Tack Ylle
Ann
15 oktober 2010 16:14
Har aldrig hört om något sådant, trodde inte att det var möjligt att föda två gånger... fast kan de ha olika pappor till samma kull så varför inte!
Men så tråkigt... :(
Det är det man bävar för när man har utekatter... skönt att du hittade honom ivarjefall, så han inte bara försvann...
Klart det blir tomt...
*kramar om*
http://annrosdahl.bloggplatsen.se
Stina
15 oktober 2010 22:00
Tack Ann.
Kändes tomt att komma hem nu ikväll, han var alltid först framme och hälsade =(
Kim
15 oktober 2010 20:37
Va tråkigt :-(
Trots allt hade han mycket tur i livet, född i en varm klädkammare i ett hem med kallt vatten, mat och kärlek,
Känner med er, kram
http://varmt.bloggplatsen.se
Stina
15 oktober 2010 21:59
Ja, jag tror han hade ett rätt så bra kattliv och jag hoppas bara han slapp lida !
Synnöve
16 oktober 2010 08:40
Blir så ledsen när jag ser vad du skriver.
Det är så lätt att en olycka händer. Men om det finns hus i närheten så försöker man väl ta reda på vem som ägde katten! Eller är vi inte så många som tänker så?
Det var ju bara en katt inställningen till en del skrämmer mig.
För just den katten bodde hos någon. Någon som älskade den, som den betydde allt för. En familjemedlem, barnas kompis och ett älskat husdjur.
Varför är inte katten mera värd? Hade man kört på en hund, häst, älg en ko så hade man ju gjort allt för hitta ägaren. Men en katt.....
Den här gången hände det er.
Hoppas att Prisse slapp lida.
Kram Synnöve.
http://nabolandet.blogspot.com
Stina
16 oktober 2010 09:47
Ja, det finns 6 hus här så man kan ju tycka att det vore ganska lätt att knacka på någonstans ?
Stina
16 oktober 2010 21:24
Tack Sarah !