Synnöve

21 oktober 2010 11:06

Hej igen.
Det där är inte lätt alls.
Det verkar som han är en väldans osäker häst.
Att han slår mot skänkeln för att du vill gå frammåt är inte så bra.
Har du funderat på att lämna bort honom till någon som kan hjälpa dig lösa det här problemet?
Eller ta hjälp av en instruktör med ridning och sånt.
Förstår du har tänkt massor på olika alternativ.
Men något måste du nog göra. För det där kan bli farligt till slut.
Även om du älskar honom så kan det sluta illa...
Nej ingen egoistisk kärlek. Man vill ju försöka få det till. Men ibland är det bäst att inse att man inte räcker till.

Som du säger ska det vara roligt. Man ska inte gå och vara rädd för att rida sin egen häst. Han känner av det och då blir det nog värre. Nu vann han idag. Hoppas inte att han känner att han har övertaget nu.
Kanske du skulle sälja honom och ta hand om resten som du kan du känner att du litar på.
Att ha konflikt varje gång man ska rida tar på krafterna. Man funderar över sin egen förmåga, vad man kan ha gjort fel osv...
Så ta dig en funderare. Inte lätt. Jag vet.
Lycka till.
Kramen.

Stina

21 oktober 2010 14:41

Tack för dina åsikter och tankar.

Jag tro jag måste fundera på om jag VILL och om jag ORKAR lösa den onda spiral vi kommit in i herr V och jag.

Jag känner mig energilös och finner ingen mening med att kämpa just nu !

Sarah

21 oktober 2010 12:00

Oj vilka svåra tankar vännen, att känna sådär är absolut inget roligt.
Här är något dom Du måste känna själv, ett beslut som måste komma infrån dig! Man kan säga åsikter och råd om hur du ska göra men i slutändan är det dina känslor och tankar som är viktiga och avgör beslutet...
Det finns inte någon medryttare som kan hjälpa dig med Herr V? Som inte är rädd och kan tampas med honom?
Jag önskar jag kunde hjälpa dig men den stora kunskapen har jag inte :( ...
KRAM

Stina

21 oktober 2010 14:38

Jag har ju haft Anneli här ett flertal ggr som hjälpt mig.
Han visar inte upp dom här sidorna med henne på samma sätt som han gör med mig.
Rida ut ihop med Billan tex är inga stora problem, men jag måste ju kunna rida själv när jag är ensam i stallet.
Jag vet inte om jag ORKAR att slåss mot rädslor och osäkerhet ... det är väl snarare där problemet sitter nu tror jag ...

Kim

21 oktober 2010 14:01

Vill först säga att GrisEbba är klart finare än sitt namn ;-)))

Ja du, kärlek är inte alltid lätt...
Vincent verkar ha många åsikter!
Det är inte kul att bli rädd och osäker, och har det börjat så är det svårt att vända.
Du skulle nog behöva hjälp av någon för att försöka hitta fram till en lösning på era problem.

Eller så kanske du kan lämna bort honom på foder, och sen lugnt känna efter vad du ska göra med honom.
Inte lätt, fy, förstår att det känns tungt.

Jag vet inte något om din ridning men kan tala om att jag ridit sen jag var sex år och fyller snart femtio, och jag försöker lära mej rida nu!
För dej så kanske det är så att just honom "kan" du inte rida på, men på dom andra så kan du?

Hoppas det löser sig eller att i morgon så känns det inte så svårt :-)

Det finns lösningar på allt, trots allt ;-)

Stina

21 oktober 2010 14:36

Imorgon är en ny dag, absolut, och allt kanske känna annorlunda då.
Fast jag har ju iofs haft problem med herr V ett längre tag nu så det är inget nytt.
Han är för mkt häst för mig, för den jag är idag.
Som ung hade han varit en barnlek att reda ut, idag får han mig tjutfärdig =(

Viveca

21 oktober 2010 14:44

Ojoj Stina vilka tankar. Inte lätt, men du reder säkert ut det. Frågan är väl om energin räcker till allt du vill göra. Är övertygad om att du kan besegra din rädsla och unge herr V, men det kräver mycket tid och tålamod, små steg åt gången, men ofta. Skulle kanske vara bra att kunna rida ut i sällskap med någon just med Vincent. Det ger trygghet både för en själv och hästen. Men har för mig att du inte har så stor möjlighet till det. Sedan skall de som du säger kunna vara ensamma en stund och kunna ridas ut ensamma, men alla konflikter behöver man ju inte ta på en gång. Om det är egoistiskt eller inte, vet jag inte. Det beror ju på hur fortsättningen blir. Tror inte Vincent mår det minsta dåligt i din vård i alla fall:)Men att bli en trygg ridhäst är en svårare nöt att knäcka. Tror du mår dåligt dock över frustrationen. En liten filosofisk fråga. Är det för hästarnas skull vi rider dem? ;)

Stina

21 oktober 2010 14:58

Jag funderar och funderar.
Ska jag lämna ut på foder till ngn som kan få lite ordning på honom ?
Sälja så jag samtidigt minskar antalet hästar ?

Ska jag backa ett steg och bara arbeta från marken ett tag och ge upp ridningen ?
Eller ska jag trotsa rädslor mm och kämpa på från ryggen ?
Jag vet inte ...

Ang din sista fråga så har jag funderat på den oxå ett tag.
Måste man rida sin häst ?
Skulle han må dåligt av att inte bli riden ?
Köra in honom har jag oxå haft tankar på men jag tror INTE han skulle fixa det så bra heller med sina nerver .... ja, inte jag heller för den delen *s*

ylle

21 oktober 2010 16:40

Jag förstår verkligen hur Du lider och kämpar med alla Dina tankar... Jag tycker mig kunna läsa svaret mellan raderna i Ditt inlägg, det är inte FEL att ge upp när man känner att man helt enkelt inte passar ihop med sin häst! Du kämpar på bra, men man ska inte behöva känna sig RÄDD. Vi har alla olika typer av hästar/djur som vi klickar med och inte...och det bästa är nog att inse det. Jag trodde ALDRIG för sju år sedan att jag skulle kunna skiljas från en enda häst som jag ägt, nää det vore omöjligt.. MEN sen insåg jag mina begränsningar och utan att behöva känna mig DÅLIG eller att jag inte räckte till så har jag kommit fram till beslutet att skiljas från 1)shettisen Spöket som jag hela tiden bråkade med för han gillade barn bättre än vuxna 2) islänningen Sveipur för att jag inte klarade att rida honom så mycket och ofta som han behövde för att må bra och 3) båda ponnyflickorna för att de hade för mycket energi för mig och ständigt gav mig dåligt samvete för att de behövde fler fyrbenta lekkamrater och inte skulle ha MIG till det... Så jag VET att det GÅR. Fast det är tufft. Jag tycker att Dina tankar är sunda och inte ett dugg tecken på någon svaghet!

Stina

21 oktober 2010 22:04

Tack Ylle.

Ja du vet ju hur det känns och hur svårt det är.
Jag måste låta beslutet, vad det än blir, mogna fram tills jag är säker på vad jag vill göra.

Kicki

21 oktober 2010 17:56

oj...det har sagt så många kloka ord i kommentarerna före mig så jag vete 17 vad jag kan komma med för nytt...
som du skirver så testar han uppenbarligen gränserna och är en "stor stark fegis"...det krävs ju massor av envishet,mod,vilja och kraft att tygla sådant. hästar o ridning är en farlig hobby (som så mkt annat) och man måste ju trots allt jobba på att eliminera riskmomenten både för sig själv och djuren.
så känner du dig rädd och osäker, att uppgiften är dig övermäktig, dra dig inte från att ta hjälp utifrån.
jag tror inte att det löser ngt att sluta rida honom. tvärtom...
förstår mkt väl att det är supersvårt att komma fram till vad som är rätt beslut...men jag tycker det trots allt låter som att du redan vet...?
även om hjärtat går i bitar...
har du råd så kanske en tid hos en tillridare/tränare kunde vara nyttig skola för V...ett steg ut i vuxenvärlden.
du ska inte behöva vara rädd eller olustig med din häst!
*jättekram*

Stina

21 oktober 2010 22:02

Tyvärr har jag inte råd att lägga en 6000 eller nåt i månaden på en tillridare ... då får jag nog sälja några andra hästar =(

sofia

21 oktober 2010 18:30

Jag tycker det beror på vad man vill uppnå och få ut av sitt hästägande. Har man kommit till den del av hästägande att man vill ha en avkoppling och roligt med sin häst utan massa konflikter....ja då kan det bli jobbigt och trist i längden om det uppstår konflikter för jämnan.

Om man orkar och söker utmaningar och känner sig manad med tålamod, envishet och gränsloös kärlek så visst då är det inte fel att ha en känsligare häst (läs nervigare häst).

Jag tror man känner på magkänlsan vad som är bäst, lita på den.......och du det finnns fler som blivit lite "fegis" på äldre dar jag är nog mer försiktig.

Sist men inte minst jag tror du ska backa tillbaka o se till att jobba honom från marken, kan man kontrollera från marken brukar det gå bra/bättre från hästryggen=)

Stina

21 oktober 2010 21:59

Oh man jag gillar utmaningar och har tonvis med tålamod.
Jag älskar unghästar men Vincent är lite värr än vad jag är van vid.

Jag vill ha roligt och jag tycker det är avkopplande att ta konflikter OM dom inte är mig övermäktiga varenda gång !!

Anneli

21 oktober 2010 20:35

Stina!!!
Vi får bestämma en dag igen så kommer jag:-)
Nu har ju inte jag någon häst heller än så länge:-/
Vi fixar trotsiga gubben,inga problem:-)

Stina

21 oktober 2010 21:57

Tack Anneli.
DU reder honom utan problem, jag vet, trots att han inte visat riktigt dessa tendenser med dig.
Troligen för att han känner att du har övertaget !

Helena

21 oktober 2010 20:49

Usch, stackare ledsamt att läsa detta:(
Jag tycker det är jättesvårt att svara annat än i generella termer. Jag har ju inte hela bilden av V annat än vad du berättar, och er relation, och den blir ju aldrig densamma att förstå för ngn annan jmf med att lyssna på vad du skriver.
Jag tycker väl egentligen att det är oproduktivt att analysera vad som kan göra att han är såhär eller gör som han gör, som du säger, ni har ju haft problem ett bra tag nu och du känner dig inte säker på honom.
Filmklipp jag sett på vad han gör även under annan ryttare, så säger det mig att han är svår och det är inte bara unghäst fasoner kan jag tycka, 90% av andra unghästar gör inte så. så han är helt klart över snittet så som jag ser det. vad det beror på är oproduktivt att analysera som sagt, det viktiga är hur du känner runt situationen.
Jag känner igen mig i det du skriver. som vuxen och mogen så ser man inget vett och har ingen drivkraft runt att utsätta sig för situationer man inte känner sig säker med och som är otäcka rent olycks potential mässigt. Det SKA vara roligt att ha häst!

Jag tror att det säkert går att få bukt med problemen. Jag kan tänka mig att har han mycket nerv och är stressig inför saker, så är det en häst som behöver jobba säkert 6 dagar i veckan, med nogsamma rutiner och mycket konskevens. Med jobbas menar jag väldigt konskevent och metodiskt arbete, - inte lätt när man har annat i livet och många andra puckar (tänker på tidigare diskussion). Jag har känt såna hästar och har såna hästar omkring mig ibland, och alla har blivit bättre om de får MASSOR med arbete som är konsekvent osv. Frågan är hur mycket det tär på en att upprätthålla den nivån, vi är ju faktiskt hobbyryttare som rider för nöjes skull....

Jag kan inte råda dig i vad som är bäst. vore det jag och det var fråga om att endera låna ut eller sälja, skulle jag hellre sälja. Jag är sån att jag skulle må precis lika illa av att ha en häst som jag fortfarande äger, som ansvaret är mitt för, då ´man därmed kan förvänta sig samtal om vad som hänt och saker som sker titt som tätt osv osv, och bekymra sig över det. Säljer man så är det en annan sak.

men det är ju fruktansvärda val att göra.
Jag känner verkligen för dig, men samtidigt tror jag att du behöver ägna tanken åt ämnet, det låter så utifrån hur du beskriver hur du känner. sen om det tar år att fundera eller ej, det är upp till den det gäller.

KRAM

Stina

21 oktober 2010 21:56

Tack Helena för dina tankar.
Han skulle säkert må bra av konsekvent jobb många dagar i veckan ... men det är inte det lättaste att uppfylla just nu när jag inte kan rida honom.

Jag blir så ARG på mig själv när jag fegar ut och mitt självförtroende är i botten vilket inte hjälper ett dugg just nu.

Jag funderar, och har gjort länge , och jag hoppas jag så småningom kan hitta en lösning som passar både V och mig.

Ann

21 oktober 2010 21:01

Svårt det där... det är inte roligt att känna rädsla för något som ska vara avkopplande och kul.
Finns det ingen som kan vara halvfodervärd åt honom och rida och du tömkör eller longerar?

Hur som helst så är det nog bara du som vet vad som är bäst för er två...

*styrkekramar*

Stina

21 oktober 2010 21:54

Tack Ann !
Det är svårt känner jag att skaffa halvfodervärd eller dyl med tanke på olycksrisken.
Jag vill inte stå där och känna mig ansvarig om det händer nåt.
Anneli är van vid så mkt värr så där är jag inte speciellt orolig längre =)

Anneli

21 oktober 2010 22:05

Stina,gör inget som du kommer ångra bara....
Jag gillar lilla trotsiga Vincent och Helena skrev mkt bra i sitt inlägg:-))
Han behöver jobba mkt med huvudet...Jag hjälper dig om du vill..

Stina

21 oktober 2010 22:11

Ja, du måste vara lika galen du *s*

Kicki

21 oktober 2010 22:09

nä det e dyrt o lämna iväg dem...och faktiskt så är man ju inte garanterad att allt funkar som i en rosa drömvärld efteråt heller.
jag håller iallafall tumamr o tår för att imorgon blir en bättre dag!
kram

Stina

21 oktober 2010 22:14

Det gör jag oxå =)

Kram !

Anneli

21 oktober 2010 22:49

Det blir en bättre dag i morgon (hoppas vi på)eller hur Stina? Vi får ju inte glömma att han är 4 år och testar en massa...
Men jag förstår Stina,men detta kommer lösa sig hoppas vi på:-)))Och jag tror det:-)

Stina

22 oktober 2010 06:01

Det är INTE honom det är fel på utan mig som ryttare känner jag.
Han är häst, och en häst med en hel del innanför pannbenet och samtidigt en rädsla för det mesta.

Ser fram mot em =)

ylle

22 oktober 2010 07:18

Jag tycker att Helenas skrivit ett mycket klokt inlägg!!! Håller med till fullo. Jag skulle heller aldrig lämna ut en sån här häst, eller vilken häst som helst, på FODER. Så fort det skiter sig så har man telsamtal och hästen på gårdsplan igen. Nej, i sånt fall är det bäst att sälja, så att den nya ägaren har det fulla ansvaret. Det är vad jag kommit fram till.....