Hämtade in Bilan och Vincent från hagarna innan Anneli kom förbi efter jobbet.
Herr V och jag hade en konflikt redan där.
Först fick jag gå och hämta honom längst bort i hagen där han först vände och gick åt andra hållet när han såg mig.
Ebba däremot kom fram till mig och fick grimma på sig så då gav han upp.
Utsikten av att bli lämnad ensam i hagen lockade väl inte värst.
Han började däremot att springa runt, runt oss och sparka mot oss ( fast på lite håll ) och bete sig som en dåre !!
Anneli kom och vi klädde på hästarna.
Jag vet inte om jag skrivit nångång att Vincent inte går att tränsa på det normala sättet ?
Jag lossnar bettet från ena sidostycket och tar på tränset med bettet hängande vid sidan.
Så lägger jag ena handen över nosryggen, öppnar munnen försiktigt med ena tummen och tar in bettet sidlänges i munnen på honom.
Gör jag så här så står han lugnt och suger direkt tag i bettet när det kommer in i munnen så det är bara att spänna fast sidostycket igen.
Försöker man tränsa normalt får han panik och kastar sig.
Lägger man inte ena handen på nosryggen så kan man glömma att få in nåt bett överhuvudtaget.
Så skrittade vi iväg ut i skogen och var borta lite mer än en timme.
Båda hästarna var lite pigga,tittiga och hoppiga - mest pga blåst och kyla tror jag men det var inte mer än så .
Kände mig till att börja med arg ( för att vi bråkat i hagen ) och för att han bara inte kan "uppföra sig ".
Sedan blev jag ledsen för att det inte funkar .
Jag tycker han är världens vackraste häst ... när jag ser honom riden av någon annan så blir det ännu tydligare hur vacker han är. I mina ögon.
Mot slutet blev jag arg igen !
Arg för att Anneli rider honom bättre än mig.
Arg för att jag är så himla FEG !!! Hur farligt kan det vara egentligen ?
Och arg för att han är "dum" ... dum och vacker och helt enkelt alldeles,alldeles underbar.
När Anneli åkt och jag blev ensam i stallet satte jag mig ner och grät en skvätt.
Bryta ihop och komma igen kallas det väl ...
Hjärnan säger åt mig att sälja och gå vidare.
Hjärtat skriker rakt ut.
Jag har en gång sålt en häst jag älskat lika totalt som jag älskar Vincent.
När jag sålt henne la jag av med hästar helt de närmsta 12 åren och gick inte ens i närheten av någon häst mer.
Jag kan än idag inte prata om henne utan att få en klump i halsen och vilja skrika rakt ut.
Nån dag ska jag göra ett inlägg om henne ...
Jag tror inte att jag klarar att sälja Vincent.
Jag tror inte jag klarar att lämna bort honom överhuvudtaget.
När jag köper en häst så är det för livet.
Ett livsåtagande ... det har jag sagt sen jag återupptog mitt hästintresse.
Varför ska jag ändra mig nu ??
"Woe Unto Thee "
Sarah
22 oktober 2010 21:38
Jag får tårar i ögonen när jag läser det du går genom nu... Och finns eg inget att säga.... *kramar om*...
Såg att du hade skrivit någonstans om att kanske inte rida honom??? Du kanske kan gå promenader, longerera honom och aktivera honom på så sätt?? Eller känns det "elakt" mot honom att han inte rids??
http://http;//stumpelumpan.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 06:26
Tack Sarah !
Visst skulle jag nog klara att aktivera på annat sätt, frågan är bara om det är tillräckligt för honom.
Skulle jag må bra av det, eller skulle det bli ett gnagande dåligt samvete som går ute i hagen ?
Grubbel, grubbel !
Anneli
22 oktober 2010 21:50
Först vill jag tacka för ridturen!!!
Men jag blev verkligen rörd av ditt inlägg:-((
Sälj honom INTE!!! ( Men du bestämmer)
Jag ställer upp när du vill,jag har ingen häst nu:-( Och jag kan rida ut med honom själv om du vill och träna han på det....Jag hör/tror på ditt inlägg att du vill ha honom kvar,lyssna på det,men trivs du med mig så hjälper jag dig gärna!!!
Du är INTE feg...Isåfall är jag det med!!! Men just nu är ni i olika fas och han testar dig till max!!! Usch vad ledsen jag blev nu:-(
Stina
23 oktober 2010 06:24
Nä, det är ju DU som ska ha tack Anneli !
Jag vill inte pressa dig, jag vet att du har mkt omkring dig.
Jag vet att du gärna vill hjälpa, det gör du ju redan - massor !!
Om jag inte hade trivts med dig eller gillat din ridning så hade du inte fått komma *s*
Jag är petig med hästarna, men du är mer än godkänd !
Det känns som att vi tänker rätt så lika många ggr, och jag tar mer än gärna emot din hjälp.
Dvs OM du har tid, ork och lust !
Kram !
Ann
22 oktober 2010 21:57
Vet också hur det känns att sälja en häst som man sedan ångrar djupt att man sålde...
Han är väldigt fin, tycker om det första kortet i hagen på huvudet!
Finns det verkligen inte någon som skulle kunna hjäpa dig att rida någon/några dagar i veckan så du kan släppa det?
Eller också får han nöja sig med löshoppning, longering och tömkörning...
Usch, jag förstår att du har jättejobbiga tankar nu...*kramar om*
http://annrosdahl.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 06:22
Tack Ann.
Jag önskar att jag INTE var en grubblande människa, så mkt lättare livet skulle vara !
Kicki
22 oktober 2010 22:15
det e bra, helt tillåtet att gråta.
å vad jag önskar att jag kunde svinga ett trollspö så att allt nlev bra mellan dig o V!!
kram
http://kaa.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 06:20
Tack Kicki =)
Du kan väl prova, du kanske har oanade krafter inom dig ?
sofia
23 oktober 2010 08:08
Å ena sidan...........
Visst är det en sorg om det är en vacker och fin häst i övrigt........men är det skäl nog till att behålla honom om det inte känns bra, om det är konflkter?!
I längden är det inte mest en förlängd sorg att någon annan rider eller kanske "bara" longera sin häst eller kanske det är så att han behöver längre tid och en extra chans..........
....Å andra sidan......
En VÄLDIGT erfaren hästkarl sa en gång till mig att dom hästar som behöver längst tid blir dom bästa.........kanske det är tur om han kommit till dig som törs stå kvar vid hans sida, ge honom lite (många) extra chanser?!
Gråt ut, var ledsen, besviken. Håll inget inom dig, släpp ut det. Valet är inte lätt det förstår jag
Det är ett svårt beslut att ta.
Varma tankar till dig:0)
http://www.stallneshime.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 10:05
Det sammanfattar det jag känner, din kommentar, på ett bra sätt.
Det känns skönt att dela med sig av alla tankar och funderingar. Dom har inte kommit nu utan är nåt jag burit inom mig länge, sånt som äter upp en inifrån.
Det är ett steg, känner jag, att börja prata om det !
ylle
23 oktober 2010 09:04
Vet nog vad Du går igenom, på ett ungefär, men ibland är kärleken till en häst av det olyckliga slaget.. Det positiva måste överväga, att gå med grubbel och dåligt samvete är inte bra för NÅGON. Men Du kommer nog fram till ett beslut som känns rätt, vad det än blir...
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 09:58
Jag tänker mig lite hästägandet som ett äktenskap ... for better and for worse ...
Vi har vårat worse nu ... det jag måste fundera på är om det är så att det är för mycket ?
Ibland kan det vara destruktivt att stanna i ett dåligt äktenskap, men man kan inte ge upp för tidigt ...
Är det för tidigt ? Eller är det ett destruktivt förhållande vi har ?
Kicki
23 oktober 2010 09:12
men vad glad jag blev nu, när jag läste annelis kommentar. ta emot hjälpen och jobba tillsammans med honom. ge det en chans först, så kan du avvakta med beslut. =)
http://kaa.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 10:03
På ett sätt vill jag ta ett snabbt beslut och gå vidare, inte stå och stampa och vela och må dåligt som jag gör nu.
Å andra sidan vill jag veta att jag väljer rätt när jag väl gör mitt val, inte att det är ett dåligt genomtänkt beslut jag kommer att ångra.
Jag har så svårt att släppa saker om jag väl börjat grubbla =(
Sarah
23 oktober 2010 09:44
Jag säger som Anneli lite, man ser att du inte vill sälja honom och att du skulle må dåligt av att sälja honom... Ge det lite tid, våga tro på att anneli vill och kan hjälpa dig! Gör andra saker med honom så länge som kan styrka ditt ledarskap (säger man så om hästar?)
Jag vet att jag kan få såna tankar om jizz när jag är inne i en svacka och hon nbehöver SÅ mkt mera än jag kan ge och jag inte riktigt kan hantera det... Då tar jag en paus från allt som har med krav att göra,träning och sånt med henne utan gör vardagliga saker och myser. Bara för att få tillbaka känslan för jag ( det här låter drastiskt) dör hellre än att sälja henne..
Ta en paus från ridandet med honom ,som sagt anneli kanske kan och vill göra det. Sen aktivera du honom på annat sätt och ser ifall han klarar av det. Våga testa gumman!!!!
KRAM
http://http;//stumpelumpan.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 10:08
Det där med paus ... funkar inte så bra, jag är så förbannat envis så jag är en fara för mig själv ibland ... *s*
Jag funderar vidare och tackar för att du bryr dig !
Kram !
sofia
23 oktober 2010 14:07
Du skriver att det är som ett äktenskap, så känner verkligen jag också. Jag skulle inte kunna sälja mina pållar bara för att det inte fungerar på ett eller annat vis en period.
Det finns upp o nedgångar......
Jag tror det är också som i ett äktenskap man känner den dagen "man vännt på vaje sten" (dom jag känner som gått skilda vägar säger att dom vännt på varje sten) då tror jag beslutet är lättare......därför kanske du är inte är redo att "ge upp" än.....men känner dig besviken och less för tillfället???!
=)
http://www.stallneshime.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 14:58
Jag tror jag är nära den dagen när jag har vänt på varje sten ... men samtidigt inte riktigt beredd att släppa taget helt.
Jag är inte en sån som ger upp, jag är förbannat envis egentligen !
Men det är svårt, familjen är orolig när jag ska ut och styra med herr V och tycker kanske att dagen har kommit redan ?
Jag har ju inte bara mig att tänka på känner jag, men kanske har jag nån sten kvar att kolla under ?
Viveca
23 oktober 2010 16:31
Tycker att du fått så många kloka ord i kommentarerna, så jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. Funderade en hel del efter att ha läst inlägget igår. Det jag känner rent spontant är: Fy fasen vad jobbigt, är själv en grubblare och allt bir så himla stort och till sist i cirklar när man väl kommit igång med grubblerierna. Ibland kan det hjälpa att sätta upp små delmål med t.ex träningen och bortse från allt annat som inte funkar. När man nått ett mål så sätter man upp ett nytt. Små steg i taget och för varje gång man uppnått ett mål så känns det faktiskt mycket bättre. Kanske skulle du kunna börja med litet miljöträning från marken eller dylikt? Oavsett vad du kommer fram till så blir det bättre även om det är skitjobbigt just nu. Många kramar!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 17:22
Tack för dina tankar Viveca.
Visst skulle det vara skönt att inte vara en grubblare ibland ?
Kram !
Carin
24 oktober 2010 02:39
*KRAAAAM* Vet precis hur du känner... Har samma tankar själv, exakt! Men om jag ger upp så kommer jag inte vara i ett stall på många år! Men samtidigt så älskar jag honom över allt annat för han är min bebis...
http://ekbladet.bloggplatsen.se
Stina
24 oktober 2010 06:11
Vi är fler alltså som går omkring och grubbar *s*
Kram !
Gitte
24 oktober 2010 15:54
Kom precis hem från en ridtur på min knepigaste häst Sol. Hon är inte som de andra islänningarna. Rider man henne själv brukar det fungera riktigt bra nu efter 4 års "äktenskap" rider man med andra taggar hon till och tror att hon är på Täby galopp. Det är bara 180 knyck som gäller och stopp finns inte på kartan. Den heta damen är 22 år... Så henne kan jag inte sälja även om tanken ibland inte är långt borta :) Det är bara att rida ensam tillsammans. Hej då - jag väntar in er om en km. Sista biten är det bara att hoppa av och gå. Då lugnar hon ner sig. Hade en härlig ridtur trots regn. Men fick en stjärnsmäll i stallet. Råkade stå ivägen när hon slängde iväg huvudet. Imorgon kommer jag att se ut som om jag gått en rond mot Mike Tyson. Det är härligt att ha häst :)
http://www.nissebus.bloggagratis.se
Stina
24 oktober 2010 17:24
*s*
Vilken härlig inställning du har =)
Pernilla
25 oktober 2010 14:54
Jobbigt, jobbigt. Du har fått många goda råd och tips på vad göra - jag har inte så mycket erfarnehet av "svåra" hästar förutom en liten sak. Det som slår mig är att det kanske inte är så lätt att sälja en sådan svår häst - för man vet inte att han/hon kommer få det bättre hos någon annan ... någon som kanske inte bryr sig lika mycket som du gör.
Vi har en ponny - en liten b-ponny som eg inte alls passar för de minsta ryttarna (pga av hans humör m.m) Min dotter börjar nu växa ur honom - hur ska jag någonsin komma att hitta någon annan ägare till honom som bryr sig lika mycket som jag gör? Därför kan jag inte sälja honom. Jag älskar honom för mycket och han har redan varit vandringspokal.
Det är ett aber ibland att man älskar sina djur så mycket - men mest är det bara underbart och tänk ändå vad mycket dom ger till oss :)
Jag hoppas du hittar en väg ut ur ditt dilema som är bra för dig och för din fina häst. Jag tror du gör det för du ger inte upp första taget!!
http://hastliv.blogspot.com
Stina
25 oktober 2010 21:59
tack för din kommentar Pernilla.
Jag förstår precis vad du menar med din B-ponny som du inte kan sälja ... vilket dilemma man hanmnar i !
Det gäller ju att ha tid och råd med alla dessa djur man samlar på sig ... tänk om man hade obegränsat av dessa ting ?
