It's my life

Direktlänk till inlägg 8 november 2010

Mitt mirakel

Av Stina - 8 november 2010 16:54

Nu har vi varit inne hos läkare PB på habiliteringen.

Det är faktiskt ganska exakt 16 år sedan vi träffade dr PB första gången, och det är en bekantskap jag gärna hade varit utan ...


För 16 år sedan var David 5 månader gammal och vaknade en morgon med kräkningar och diarre, en maginfluensa trodde vi.

Han fick inte behålla nåt så vi fick en tid på BVC frampå em, och där såg dom direkt att han var slö och uttorkad pga sin maginfluensa.

Det kan bli ganska allvarlig på en sådan liten så dom satte dropp och ringde ambulans för transport in till sjukhuset för vidare observation.

På vägen in till sjukhuset förlorar David medvetandet och läget går från transportering till blåljus och ett väntande läkarteam  (där vi för första gången får träffa dr PB) utanför akuten.

"Diagnosen" går från ev maginfluensa till ev hjärnhinneinflammation.

Det tas alla möjliga prov och undersökningar och sätts in starkt penicillin intravenöst .

David blir stabil och läggs in på intensiven för observation.

Vi blir kvar några dagar på intensiven i Norrköping och David är fortsatt vaken och stabil.

Det tas levervärden som inte är bra och värdena blir sämre och sämre under dagarna som kommer.

Det blir problem med provtagningar samt nålen för dropp/läkemedel  och läkarna vill sätta in en CVK för att kunna ta blodprover och ge läkemedel.

Problemet är att Davids blod inte koagulerar som det ska av ngn anledning, det finns risk för att han kan förblöda under ett sådan ingrepp.

Dr PB som tjänstgör viss tid på Huddinge sjukhus vill transportera honom dit för att sätta in CVK samt be deras leverspecialist ta en titt på David under några dagar och tanken är sedan att vi ska återvända hem för fortsatt vård på vårt sjukhus.

Läkarna vet inte riktigt vad dom har att göra med, diagnos okänd, och kan bara behandla de symptom som David visar, grundorsaken/sjukdomen har dom inte hittat och hoppas att specialisterna på Huddinge ska kunna lösa problemet.

Så han transporteras med ambulans upp till Huddinge.


Nästan framme tappar han medvetandet igen och börjar krampa.

Av någon anledning har trycket i hjärnan ökat hastigt och det finns en risk för allvarliga hjärnskador.

Blåljusen åker på och transporten blir återigen akut, han sövs ner direkt och läggs i respirator på intensiven på Huddinge sjukhus.


Någon dag senare har levern i stort sett slutat att fungera och strax därefter börjar även hjärta och njurar att svikta.

Röntgenbilderna av hjärnan visar så stora skador att han kanske inte kommer att klara sig ?

Läkarna tar oss åt sidan och berättar att dom tror att han kommer att dö.

Gör han inte det kommer det att vara ett "vårdkolli" vi får med oss hem ...


Jag glömmer det aldrig, det samtalet !

Jag gick i princip därifrån och började planera min 5 månaders sons begravning !

Jag kastades mellan hopp och förtvivlan och kände mig så otroligt hemsk som bad om att han hellre skulle få dö än bli ett vårdpaket om det inte fanns nåt annat att välja på !


Den troliga diagnosen gick från Reyes Syndrom till fettsyreoxidationsdefekt till ett stort frågetecken.

Ingen visste vad grundorsaken var, dom kunde bara behandla symptomen och fortsätta gissa.

Ingen av läkarna hade varit med om något liknande förut.


Vi lärde känna andra familjer där uppe.

Familjer med svårt sjuka barn som dog ifrån dom.

Vi hörde dom i rummen brevid när döden kom och hämtade deras barn och väntade på vår tur.

Det går inte att förklara den fullständiga skräck och förtvivlan som präglade den här tiden ... det går inte !


En månad låg han där.

Nedsövd i respirator.

Otroligt nog började så småningom alla organ att kvickna till och dom försökte väcka David flera ggr för att ta honom ur respiratorn.

Varenda gång fick dom söva ner honom igen då han började krampa direkt dom släppte på sövningen.

Varenda gång var vi där och hoppades.

Varenda gång grät och skrek vi förtvivlat utanför när dom sövde honom igen.

Varenda gång.


Ni kan inte tänka er hur lång en månad är när den upplevs på det här viset.

Idag när jag träffade dr PB så genomlevde jag den - igen !


Så en dag hände ändå miraklet - dom lyckades väcka honom och ta honom ur respiratorn.

För första gången på en månad kunde vi se in i hans ögon igen och se honom röra på sin lilla kropp.

Den kropp som legat så stilla, så död, kopplad till en mängd olika maskiner väcktes till liv igen.

Ett absolut mirakel !


Den 13 december 2004 kunde vi lämna intensiven och flytta upp på barnavdelningen med vårat alldeles eget mirakelbarn !


   


Vi stannade där i 10 dagar och David blev bättre och bättre dag för dag.


Dan före julafton fick vi åka hem på permission och ha kontroller på sjukhuset i stan för att sedan återvända till Huddinge efter helgen.

Den bästa jul ni kan tänka er !!

Det ingen trodde möjligt hände, vi åkte hem med ett levande barn !!


Vi åkte skyttetrafik mellan Huddinge och hemmet och sjukhuset i Norrköping det närmsta året därefter.

Så många undersökningar och prover .... men dom minskade dom oxå när åren gick och det visade sig att David inte bara levde utan han lärde sig sitta, krypa, gå, springa, klättra !!

Han utvecklades !! Han levde och han var inget paket - han var ett barn som lärde och växte. Om än senare och lite annorlunda än andra barn, men vad spelar det egntligen för roll ??


Jag skulle kunna berätta för er om 16 år av tårar, ilska, förtvivlan, utmattning och massor, massor av glädje ... det har varit en sådan resa ! Och den är inte slut än !


Dr PB har vi träffat av och till under åren.

Idag när vi kom frågade han flera ggr om det verkligen stämde att David kan läsa ??

Han borde inte kunna det, men han kan !

När vi sa adjö sa dr PB " vi kom aldrig på vad det var som egentligen hände ... men någon måste ha varit med oss och sett till att vi gav rätt behandling trots allt " ....


    


 
ANNONS
 
Kicki

Kicki

8 november 2010 17:44

kära nån vilken resa! *kramar om*
så ni har aldrig fått veta vad det var?
ruggigt.
starkt!

http://kaa.bloggplatsen.se

Stina

8 november 2010 18:16

Nej, vi vet än idag inte vad det var som gjorde honom så sjuk och som slog ut organ efter organ.
Under alla dessa år, och än idag, har jag gått med oron inom mig om att det ska hända igen ... den vaknar igen en sån här dag =(

 
sofia

sofia

8 november 2010 18:18

Vilken rörande berättelse. Barnen är ju det käraste man har.

http://www.stallneshime.bloggplatsen.se

Stina

8 november 2010 18:21

Ja, dom är ju det !

 
Ingen bild

Helena

8 november 2010 18:37

vilken otroligt rörande återgivelse Stina! Vad ni gått igenom! Jag håller med dig - det är verkligen ett otroligt fantastiskt mirakel. så underbart att läsa!
kram

Stina

8 november 2010 20:36

Tack Helena !
Blev ju som sagt lite flashback idag =(

 
Sarah

Sarah

8 november 2010 19:31

Så hemskt :( En upplevelse man gott kan vara utan men som sagt,ett mirakel att det blev så pass bra i slutändan. Eran Mirakel DAvid :)...
*kramar om*

http://stumpelumpan.bloggplatsen.se

Stina

8 november 2010 20:35

Japp =)

 
Kim

Kim

8 november 2010 20:42

Har läst med tårar i ögonen!
Men så fantastiskt att det gått bra, ibland sker under...
Glad att du skrev har funderat lite över din son, efter vissa meningar du skrivit.
Men det är inte lätt att veta om man ska våga fråga. Sånt är ju alltid lite lättare när man träffas än att skriva ...
Förstår att dagens möte gav ekon från det förflutna, inte lätt att styra känslorna.
Men nu har du ju ditt mirakelbarn, härligt.

http://varmt.bloggplatsen.se

Stina

8 november 2010 20:54

Ja, nu vet ni ... min stora sorg och stora glädje i ett här i livet !

 
Carin

Carin

8 november 2010 22:32

Styrkan kvinnor har kommer från urmodern och den har gett oss orken, viljan och glöden att klara allt mörkt och vända det till ljus. Jag beundrar dig för din styrka, ditt mod och ditt ljus! Många gånger ställs man inför svåra prov men man kommer alltid ut så mycket starkare. Du är en stark människa! En stor kram till dig från mig.../C

http://ekbladet.bloggplatsen.se

Stina

9 november 2010 06:42

Tack Carin =)

 
Ann

Ann

8 november 2010 22:35

Oj oj oj... det lät väldigt jobbigt...
Men han är ett mirakel, sen eller inte, eller hur?
Jag vet inte hur det känns att vara med om något sådant, jag kan bara försöka föreställa mig och förvånas alltid av hur stark man blir när man måste.
Kram kram

http://annrosdahl.bloggplatsen.se

Stina

9 november 2010 06:42

Tack Ann !

 
weea

weea

8 november 2010 22:41

Så skönt med ett lyckligt slut. Själv har jag en ettåring hemma och jag vet inte om jag skulle överleva om nått sånt skulle hända honom el för den delen min 9 åriga son, fy så jobbigt.

http://weea.bloggagratis.se

Stina

9 november 2010 06:41

Idag är jag bara tacksam för mina 3 barn och för att vi klarade oss igenom det hela !

 
Gitte

Gitte

9 november 2010 08:22

Oj. Vilken resa. Hade en mardrömsperiod på tio dagar på St Göran med min yngsta. Mardrömshög feber och läkarna stod som frågetecken i tre dagar. Sen hittade de infektionen. Att sitta med hjälplös som förälder är en pina man inte önskar någon. Beundrar din styrka. Och Davids!

http://Www.nissebus.eu

Stina

9 november 2010 09:40

Ja, det är bland det värsta man kan vara med om tror jag =(

 
Synnöve

Synnöve

9 november 2010 21:28

Den mänskliga kroppen kan uträtta mirakel om den bara får tid.
Ser bilden på din fina kille och hoppas att han har det gott idag och att ni får många, många år till tillsammans.
Var rädd om barnen. Det är det dyrbaraste vi har.
Storkramen från mig.

http://nabolandet.blogspot.com

Stina

9 november 2010 21:29

Tack Synnöve =)

 
Ingen bild

Ulla

12 februari 2011 00:41

Skriver en kommentar så här långt efteråt, för jag har inte kommit längre i min läsning:-)...

Vilken gripande OCH otroligt glädjande berättelse om din son! Mirakel sker:-))!

Stina

12 februari 2011 08:21

Mirakel sker - absolut ! =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Stina - Söndag 14 april 07:54


Av Stina - Fredag 12 april 19:53

lite scrapbooking relaterade saker i Veckan: 125 cardstock, rosettdie samt en kallax hylla till mitt blivande scrapbookingrum. Det är materiell lycka det :-) ...

Av Stina - Fredag 12 april 16:41


överlevt en maginfluensa och känner mig så där lagom hängig som man blir efteråt. Ändå har jag varit på benen idag och orkat gå ut med grannens hund, om än en kortare runda, som jag gör när matte och husse jobbar. Det är en jättegullig liten hund s...

Av Stina - Fredag 12 april 16:41


överlevt en maginfluensa och känner mig så där lagom hängig som man blir efteråt. Ändå har jag varit på benen idag och orkat gå ut med grannens hund, om än en kortare runda, som jag gör när matte och husse jobbar. Det är en jättegullig liten hund s...

Av Stina - Onsdag 10 april 13:50


För snart 5 år sedan blev jag sjukskriven från mitt jobb, jag försökte under åren gå tillbaka vid ett flertal tillfällen men det funkade inte. Ekonomin blev ju förståss därefter och mitt mående var allt annat än bra. Jag försökte så länge det gic...

Vädret

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ It's my life med Blogkeen
Följ It's my life med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se