var jag aldrig rädd för nåt, i mångt och mycket var jag otroligt dumdristig.
Det var höga hinder, vilda galopprace i jockeystigläder, jag tog mig gärna an stegrande och svåra hästar som ingen annan ville rida och jag visste nog inte riktigt vad rädsla var för nåt när det kom till hästar.
Jag har gjort korkade saker, som att rida in en lastovillig häst i transporten eller hantera hingst på tävlingsplats i enbart grimma.
Jag redde alltid ut det, kanske för att det liksom inget fanns något annat alternativ för mig ?
Vad kunde gå galet . det där fixade ju jag !
Så la jag av med hästar under 12 år och blev mamma.
När jag så återupptog mitt hästintresse hade riktiga hinder kommit i min väg : rädsla och osäkerhet, och jag visste inte hur jag skulle hantera det.
Det är ju liksom lite tabu inom hästvärlden att erkänna att man är rädd, man skyller på hästen istället som är så svår och ohanterlig så det liksom GÅR ju inte att galoppera den i skogen - eller rida ut öht !
Jag bet ihop ganska länge, inte kunde jag som var så hästvan säga att jag inte klarade av min häst eller att jag var rädd !
Det var ganska befriande när jag rev ner muren och öppet började säga : jag är livrädd och jag har svårt att klara av min häst, det var början på rätt väg.
Samtidigt svårt att erkänna att jag inte var modig länge, det var ju liksom en del av min hästidentitet !
Med tiden har jag börjat se det på ett annat sätt: att erkänna sina rädslor - se dom i ögonen och ta upp fighten med dom, är inte det egentligen väldigt modigt ?
Att gå och ständigt hitta på ursäkter för att inte rida ut,hoppa, galoppera eller vad det nu är man är rädd för - det håller en tillbaka och man kan inte utvecklas från det,man sitter fast i sina rädslor helt enkelt.
Nej, det är inte fegt att säga att man är rädd - det är faktiskt väldigt modigt !
Jag kan flyga, jag är inte rädd
rackemarie
14 februari 2013 12:57
Tror att du blev lite inspirerad till detta inlägg när du läste om min hagritt;)))) Visst har du alldeles rätt i att riktigt modig är den som är rädd och utmanar sina rädslor. Det andra kallas dumdristighet, sådana vi var när vi var unga;) Jodå, även jag har dragit i full galopp över fälten, hoppat barbacka två man på samma häst (hur smart var det?!). Man får ta små steg i taget ut sin komfortzon helt enkelt. Skönt att höra att det ät fler som inte är "modiga". Skönt i vårt stall att man FÅR vara en räddis och göra saker i sin egen takt. Aldrig att jag trodde när vi kom dit att jag skulle våga släppa ut/ta in alla hästar alldeles ensam tex, men nu gör jag det:)
http://rackemarie.bloggagratis.se
Stina
14 februari 2013 16:31
Japp, du är "skyldig" till inspirationen =)
Jag blir inspirerad av människor som vågar, fast dom inte törs !
Stina
14 februari 2013 16:32
=)
Anneli
14 februari 2013 21:35
Jag känner igen mig i din berättelse:-) Nästan som det skulle va jag som skrivit:-/
Stina
16 februari 2013 20:07
=)
Stina
16 februari 2013 20:08
Absolut !
Lena
15 februari 2013 13:33
ja man gjorde dumdristiga och ogenomtänkta saker som yngre...Läste nånstans att nån del av hjärnan inte är riktigt färdigutvecklad i 20-årsåldern,när den delen blivit det blir man fegare eller vad man ska kalla det.Jag vill gärna kalla det att man har ett bättre säkerhetstänk,mer split vision och bättre framförhållning när man blir äldre.Inte osäker och fjantig,host,harkel;-)
Stina
16 februari 2013 20:08
Håller med till punkt och pricka =)
Kim
15 februari 2013 15:53
Jag blir rädd bara jag tänker på alla galenskaper jag gjorde med hästar när jag var ung, vild och totalt orädd.
Jag känner mej sällan rädd nu när jag är med hästar, fast det händer att Nelly kan skrämma mej.
Däremot så undviker jag att ta större risker, vet och förstår mer idag vad som kan hända.
Och så är jag sååå rädd för att skada min trasiga rygg ändå mer, för jag vill inte bli tvungen att sluta med hästar...
Så jag skulle kalla mej klok och försiktig :)
Det innebär att Marco kommer att få sitta upp på Nelly när det blir dax :)
En sak jag blivit rädd för på äldre dar är att köra motorcykel, blir helt svettig bara jag sätter mej på en.
Kram på dej du modiga kvinna!
http://varmt.bloggplatsen.se
Stina
16 februari 2013 20:09
Motorcyklar har jag alltid varit livrädd för, VÄGRAR att sätta mig på en ! *ryser*
Pernilla
16 februari 2013 13:48
Självklart är det exakt det som är riktigt mod :)
Jag har också tagit tag i några rädslor så här på "äldre" dagar hihi - fast jag red inte som ung och kan inte relatera till något sånt.
http://pernillaodlund.se
Stina
16 februari 2013 20:07
Vi är många modiga tanter överallt i landet =)