som skrittade Mulle barbacka en stund medans jag mockade och fixade foder.

Hon är på tok för lång, men viktmässigt funkar det fint med ngn promenadritt då och då.

Sedan släppte jag lite till på kontrollen över henne och Ebba genom att låta henne sitta upp utan assistans, eller hållande av häst, och sedan red jag ett lite dressyrpass på Billan samtidigt som henne.

Mindre koll och beredskap av mamma alltså, och en till häst på ridbanan samtidigt för första gången.

Inga problem för en Ebba inte =)

det är en bra idé att lämna sin trasiga bil 2 dygn - som det är nu - på vägen.
Jag vet inte riktigt om jag håller med ...

på bästaste Billan startade upp ytterligare en riktigt bra dag :-)

kan vara att få tillbringa en söndagförmiddag i stallet i lugn och ro.

Känns bra att saker och ting så smått börjar falla på plats så jag kan få vara där jag bäst laddar mina batterier : hos hästarna =)

Vincent tömkörde jag idag igen, inte speciellt länge och inte speciellt krävande men han vart ändå lite svett och lätt andfådd - stackarn har ingen kondis alls längre ( jag vet hur det känns ;) )

Billan red jag barbacka i paddocken, mycket skrittjobb och övergångar trav - skritt - trav.

Ett av målen för det här året är att förbättra min sits ytterligare och min balans vilket kommer att få mig att känna mig ännu säkrare på hästryggen.     

Så jag tänker mig bla en hel del pass barbacka och många timmar utan stigläder framöver   

Arkivbild

där jag fått tillbringa många timmar i stallet i lugn och ro utan tidspress.

Tala om energikick !!

Hunnit med att pyssla om både Billan och Vincent och tömkört båda två som var riktigt samarbetsvilliga och fina   

På em blev det oxå ett bra stallmöte där vi diskuterade lite förändringar i stallet som kommer att ske nu den 1 mars, jag tror det blir bra när vi får jobba in oss på det.

Arkivbild

var jag aldrig rädd för nåt, i mångt och mycket var jag otroligt dumdristig.

Det var höga hinder, vilda galopprace i jockeystigläder, jag tog mig gärna an stegrande och svåra hästar som ingen annan ville rida och jag visste nog inte riktigt vad rädsla var för nåt när det kom till hästar.

Jag har gjort korkade saker, som att rida in en lastovillig häst i transporten eller hantera hingst på tävlingsplats i enbart grimma.

Jag redde alltid ut det, kanske för att det liksom inget fanns något annat alternativ för mig ?

Vad kunde gå galet . det där fixade ju jag !

Så la jag av med hästar under 12 år och blev mamma.

När jag så återupptog mitt hästintresse hade riktiga hinder kommit i min väg : rädsla och osäkerhet, och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Det är ju liksom lite tabu inom hästvärlden att erkänna att man är rädd, man skyller på hästen istället som är så svår och ohanterlig så det liksom GÅR ju inte att galoppera den i skogen - eller rida ut öht !

Jag bet ihop ganska länge, inte kunde jag som var så hästvan säga att jag inte klarade av min häst eller att jag var rädd !

Det var ganska befriande när jag rev ner muren och öppet började säga : jag är livrädd och jag har svårt att klara av min häst, det var början på rätt väg.

Samtidigt svårt att erkänna att jag inte var modig länge, det var ju liksom en del av min hästidentitet !

Med tiden har jag börjat se det på ett annat sätt: att erkänna sina rädslor - se dom i ögonen och ta upp fighten med dom, är inte det egentligen väldigt modigt ?

Att gå och ständigt hitta på ursäkter för att inte rida ut,hoppa, galoppera eller vad det nu är man är rädd för - det håller en tillbaka och man kan inte utvecklas från det,man sitter fast i sina rädslor helt enkelt.

Nej, det är inte fegt att säga att man är rädd - det är faktiskt väldigt modigt !

Jag kan flyga, jag är inte rädd

runt Norrköping/Linköping är på jakt efter en bra medryttare så vill jag tipsa om att kolla in denna annons :

http://www.blocket.se/ostergotland/Medryttare_finnes_45349911.htm?ca=14&w=1

Det är min brorsdotter Emilie som letar medryttarhäst, och den som fångar henne gör ett riktigt kap !