att rida ut med Billan imorse och bara ta en kravlös runda ut i friska luften.
Istället hamnade jag utanför Vincents box, mös en liten stund och pratade allvar med honom.
Bestämde mig för att rida ... honom.
Lät Billan vara kvar inne så han inte blev själv och hetsade upp sig redan innan vi startat.
Öppnade grinden till stora hagen och red där.
Välkänd miljö och de andra 2 hästarna inom synhåll.
Skrittade från ena sidan till den andra, hagen är ca 400 meter lång,
varje gång jag kom till en ände av hagen red jag in på en stor åtta och slutade inte skritta runt på den innan han och jag slappnat av.
Så bort till andra änden av hagen för samma mönster.
30 minuter höll vi på så tills nog både han och jag gick in i någon slags transbubbla där det enda som existerade var han, jag och vår stora, mjuka åtta.
Vi överlevde både han och jag, det blev lite lama protester från hans sida men det kändes som om han snart fann någon slags trygghet i att bara skritta där på samma sätt hela tiden ?
Anneli
23 oktober 2010 17:43
:-))Himla modigt gjort av dig och i en stor härlig hage med som skulle kunna ge inbjudan till full fart....Bra jobbat!!! Hur känndes det,pulsen hög i början??
Stina
23 oktober 2010 17:47
I början ??? Nää, i de hela 30 minutrarna!!! Tur man har ett starkt hjärta =)
Anneli
23 oktober 2010 17:53
Men du måste ändå känna dig stolt?
Stina
23 oktober 2010 17:53
mmm ... näää, bara trött =(
Kicki
23 oktober 2010 17:53
åååå vad roligt att höra! gumman, jag blir så glad! det måste kännas underbart nu? att få en lugn positiv upplevelse efter stöket häromdagen.
bra gjort!!
kram
http://kaa.bloggplatsen.se
Stina
23 oktober 2010 17:55
Det BORDE kännas bra, va ??? Fast jag är mest bara trött och fortsatt ledsen ...
Ann
23 oktober 2010 19:00
Tror jag förstår hur du känner... skulle verkligen vilja hjälpa dig på något vis, men jag vet inte hur... :(
Kanske var det här vad ni bägge behövde, en lugn ritt i välkänd miljö utan störning och utan direkt osämja...
kram
http://annrosdahl.bloggplatsen.se
Stina
24 oktober 2010 06:15
Tack Ann !
Det hjälper att ni "lyssnar" , faktiskt !
Kram !
Helena
23 oktober 2010 19:42
du är verkligen envis! Beundransvärt.
fast det är ju inte roligt om du känner som du gör :(
Försök ge hjärnan en liten paus runt grubbleriet och bara låta allt landa lite. Lätt att säga, jag vet.
kram
Stina
24 oktober 2010 06:14
Tack Helena =)
Ska försöka och stänga av grubblandet, men det går sådär *s*
Viveca
23 oktober 2010 20:13
Mycket bra gjort, även om bra-känslan inte infunnit sig ännu. Den kommer. Fortsätt med små steg. När NI är trygga med detta, så trygga så till och med V kanske blir uttråkad och ditt hjärta slår normalt;) Gå till nästa lilla steg... Det tror jag skulle vara en bra plan i alla fall. Kram!
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Stina
24 oktober 2010 06:13
Tack Viveca =)
Stina
24 oktober 2010 06:12
Tack Sofia =)
Kim
23 oktober 2010 20:36
Ja envis är du ;-))
Förstår att du vill ha en lösning nu, men men ...
Du får försöka glädja dej åt små små framsteg.
Han blev nog lugn av åttorna den lilla fegisen.
Bra jobbat!
http://varmt.bloggplatsen.se
Stina
24 oktober 2010 06:12
Tack Kim =)
Stina
24 oktober 2010 06:11
Tack Sarah !
Stina
24 oktober 2010 13:04
Tack Ylle =)
Synnöve
24 oktober 2010 17:10
Jag tycker du är duktig.
Jag tror inte jag vågat sätta mig på honom igen efter allt strul ni hade häromdagen. Men den här gången vann du. Du vann stort! Grattis.
Det är nog rätta modellen du jobbar efter nu. Fortsätt så. Lugn och fin, så ska du se att det blir bra resultat.
Hoppas det går bra med foten till dottern oxå. Det är otäckt när man inte helt vet vad som är galet.
Håller alla mina tio tummar nu för att du kommer på koden för att lyckas med den vackre Vincent. För vacker, det är han.
Kramen från ett kylslaget Digernes.
http://nabolandet.blogspot.com
Stina
24 oktober 2010 17:24
Tack Synnöve =)